Ett liv i Sticklinge: Från vikingatida bosättning till modernt villaparadis
När man idag vandrar genom Sticklinges lummiga villaområden är det svårt att föreställa sig att här, för över tusen år sedan, levde vikingar som begravde sina döda på det som skulle bli ett av Lidingös största gravfält. Sticklinge är en plats där historiens lager vilar ovanpå varandra; från järnålderns gravar till dagens arkitektritade villor, en plats där människor i alla tider har valt att bygga sina hem vid Lilla Värtans vatten.
Forntida fotspår och vikingatidens skuggor
Längs Tyktorpsvägen och Blåklintsvägen finns ett av Lidingös största forntida gravfält — omkring 60 gravar från yngre järnåldern vittnar om att Sticklinge har varit en plats för människor i mer än tusen år. Vid utgrävningar har arkeologer gjort ovanliga fynd, däribland en så kallad farledsgrav — en begravningsplats för en sjöfarare som dött långt hemifrån men förts tillbaka för att få sin sista vila här.
Platsen valdes inte av en slump. Skyddade vikar, bördig mark och ett strategiskt läge vid vattnet gjorde Sticklinge till ett naturligt hem för de första bofasta. De odlade korn och råg i dalgångarna och levde av det som havet gav.
Namnet bär spår av den tiden. Det fornsvenska ordet stikil — påle eller spets — syftar på den smala vik som en gång skar in längs nuvarande Tyktorpsvägen. På 1600-talets kartor stavades platsen Stiklinghe. Uttalet förändrades med århundradena, men namnet lever kvar.
Medeltiden: Stormän och roddfärjor
På 1300-talet börjar Sticklinge dyka upp i skrivna källor. Mellan 1376 och 1381 köpte Bo Jonsson Grip — en av medeltidens mäktigaste svenska stormän — större delen av Lidingö, Sticklinge inräknat. Mindre än ett sekel senare tog adelsätten Banér över, och det var under deras styre som Sticklinge fick sin kanske viktigaste historiska roll.
Banér lät anlägga en roddfärja mellan Rödstugeviken i Sticklinge och Ekudden vid Djursholm. Vid viken låg den enkla Rödstugan, där färjekarlen Anders Mickelsson bodde och stod redo att ro över resenärer, post och varor till fastlandet. Det var en vardaglig syssla — och samtidigt avgörande för hela ön.
I flera hundra år var denna roddfärja Lidingöbornas viktigaste förbindelse med omvärlden. Härifrån fraktades jordbruksvaror och boskap till marknaderna på fastlandet. Härifrån kom prästen över för att förrätta gudstjänst innan ön fick sin egen kyrkoherde. Och härifrån gick posten.
Rödstugeviken var Lidingös pulsåder, och Sticklinges läge som porten mot fastlandet gav området en betydelse som få andra platser på ön kunde mäta sig med.
Sticklinge gård: En storhetstid under Zetterbergarna
När Banérs epok tog slut 1774 styckades Lidingö upp, och på den plats där Patron Haralds väg ligger idag uppfördes i slutet av 1700-talet en ståtlig mangårdsbyggnad — kärnan i det som skulle bli Sticklinge gård.
Men det var först när familjen Zetterberg tog över under 1800-talet som gården verkligen klev in i rampljuset. Sjökaptenen Bernt Zetterberg ägde den först, och efter honom tog adoptivson Johan August Zetterberg vid — en man som med tiden kom att kallas "Lidingökungen".
Johan August (1810–1878) blev genom affärssinne och framförhållning öns största markägare. Förutom Sticklinge gård ägde han Hersby, Ekholmsnäs och Långängen. En karta från 1846 visar att Sticklinge vid den tiden var Lidingös till ytan största gård, och Johan August formade bokstavligen öns framtid under sin tid.
Efter hans död 1878 tog sonen Harald Zetterberg över. "Patron Harald" var arkitekt till yrket och lät i början av 1880-talet bygga om mangårdsbyggnaden i grunden. Det var då huvudbyggnaden fick sitt ikoniska sexkantiga torn, ritat av arkitekten Otto August Mankell. Harald var också aktiv i Lidingös lokalpolitik och gården fortsatte att vara ett centrum för öns sociala och ekonomiska liv.
Familjen Zetterberg ägde Sticklinge gård i över 70 år. Efter Haralds död såldes marken och delar av den omvandlades till golfbana — Lidingö Golfklubb invigdes 1927, med den gamla huvudbyggnaden som klubbhus fram till 1938.
Byggnaden som Zetterbergarna en gång bebodde finns inte längre. Den brann ned 1980, efter att bland annat ha hysts av ett konstnärskollektiv. På platsen uppfördes villor. Det enda som återstår av storhetstiden är gatunamnet — Patron Haralds väg — som en stilla påminnelse om mannen och familjen som en gång satte sin prägel på hela området.
En visualisering av hur Sticklinge gård skulle kunnat sett ut i modern tid © Skapad av Mikael Cross
Sticklinge gård © Fotografen / © LHF
Från jordbruk till fritidsparadis
När 1900-talet tog sin början förändrades Sticklinge i grunden. Jordbruket tappade mark — bokstavligt talat — och bit för bit styckades gårdens ägor av för nya ändamål.
Det mest påtagliga tecknet på det nya seklet kom 1927, när delar av Sticklinge gårds marker invigdes som golfbana. Inte vilken golfbana som helst — det var Sveriges första 18-håls golfbana, och huvudbyggnaden på Sticklinge gård fick en ny roll som klubbhus för Lidingö Golfklubb.
Men den förändring som verkligen formade området var en annan. Redan före andra världskriget began sommarstugor växa fram i trakten, och med dem kom en ny sorts människor till Sticklinge — stadsbor på jakt efter luft, vatten och lite avstånd från staden.
Ett av de tidigaste och mest färgstarka exemplen är Trolldalen i norra Sticklinge, grundat omkring 1910 av Stig Milles — bror till den världsberömde skulptören Carl Milles. Det lilla stugområdet blev startskottet för en utveckling som gradvis förvandlade Sticklinge från jordbruksbygd till det fritids- och boendeområde vi känner idag.
Trolldalen
Trolldalen är ett av Sveriges allra första sportstugeområden — och till skillnad från mycket annat från den tiden finns det fortfarande kvar.
De små stugorna, de flesta mellan 50 och 75 kvadratmeter, ligger tätt och enkelt längs de slingrande stigarna. De byggdes för Stockholmsfamiljer som ville komma bort från stadens trängsel, bada i Lilla Värtan och andas lite friare. Enkelheten var poängen.
Det är den fortfarande. Trolldalen har bevarat sin karaktär på ett sätt som är sällsynt, och det är just det som gör platsen till något mer än en historisk kuriositet.
Professor Anderssons exotiska dröm
Bland Sticklinges många historier finns en som sticker ut — inte för sin storhet, utan för sin charm.
Professor Nils Johan Andersson (1821–1880), framstående botaniker och en av sin tids mer äventyrliga vetenskapsmän, hade på 1850-talet seglat jorden runt ombord på fregatten Eugenie. En av hållplatserna var Tahiti, och den resan lämnade tydligen ett bestående intryck.
När han senare lät uppföra ett sommarhus på en udde i Rödstugeviken döpte han det utan tvekan till "Taheiti". Medan vinden drog in kall från Lilla Värtan och björkarna böjde sig mot vattnet kunde professorn — åtminstone i fantasin — befinna sig någon helt annanstans.
Udden heter Taheiti än idag. Ett litet ortnamn på kartan, och ett stycke Söderhavsromantik mitt i Sticklinge.
Modern utveckling: Från sommarstugor till villaparadis
Från 1930-talet och framåt växte Norra Sticklinge fram som sommarstugeområde. Små röda stugor låg glest i den lummiga terrängen, och området behöll länge sin lantliga karaktär — ett ställe man reste till på sommaren, inte bodde på året runt.
Det förändrades 1978, när Lidingö stad beslutade att ge Norra Sticklinge en detaljplan och modern infrastruktur. Kommunalt vatten och avlopp drogs in, elnätet förbättrades, vägarna rustades upp och gatubelysning installerades. På några få år förvandlades sommarstugeområdet till ett modernt villakvarter. Många av de gamla stugorna ersattes eller byggdes om, och permanentboende tog över där semesterfirarna en gång hade haft sina somrar.
Södra Sticklinge — idag känt som Sticklingehöjden — tog sin form lite senare. Området var länge obebyggd skogsmark, men började exploateras i etapper under tidigt 1990-tal. Villor, parhus, radhus och lägenheter uppfördes sida vid sida, och tillförde Sticklinge en mer varierad boendestruktur än den som präglat området tidigare.
Tillsammans har de två områdena format det Sticklinge vi känner idag — en plats som bär spår av sin historia men lever sitt eget, moderna liv.
Sticklinge idag: Historia och moderna villor i samklang
Sticklinge är idag ett av Lidingös mest attraktiva villaområden — men det som verkligen skiljer platsen från andra är hur väl historien lever kvar mitt i det moderna.
Den gamla herrgårdsbyggnaden från Sticklinge gård är borta sedan branden 1980, men historien syns ändå överallt för den som håller ögonen öppna. I ortnamnen, vägnamnen och de bevarade byggnaderna finns ett helt berättat förflutet.
Vid korsningen Kyttingevägen och Tyktorpsvägen står trädgårdsmästarbostaden från Sticklinge gård, uppförd omkring 1865 och troligen ritad av Harald Zetterberg själv. Här bodde bland annat blomsterhandlaren Persten, känd för sin blomsteraffär på Valhallavägen vid Östra station. Vackert renoverad är byggnaden en av de få som finns kvar av gårdens ursprungliga bebyggelse — ett konkret minne av jordbruksepoken mitt i villakvarteret.
Ett annat spår döljer sig längst ut på Abborrvägen. Fastigheten Lydinge 4:25 är den enda på hela Lidingö som fortfarande bär en äldre stavning av öns namn — en kvarleva från medeltiden, då Lidingö skrevs Lydhingø eller Lydinge. Mitt i ett modernt villakvarter lever alltså ett litet stycke 1300-tal vidare, helt oansenligt, på en fastighetsskylt.
Historien försvinner inte här — den finns kvar, om man vet var man ska titta.
Historiens eko
När man vandrar genom Sticklinges villaområden idag, förbi välskötta trädgårdar och moderna hus, är det lätt att missa vad som en gång utspelade sig här. Vikingarna som begravde sina döda på höjderna. Färjekarlen som rodde Lidingöbor till fastlandet i ur och skur. Johan August Zetterberg som blickade ut över sitt rike från Sticklinge gårds fönster. Professorn på sin udde, drömmande om Söderhavet.
Men historien finns kvar, precis under ytan. Den ekar i ortnamnen och vägnamnen — Patron Haralds väg, Tyktorpsvägen, Taheiti. Den syns i de små stugorna i Trolldalen som fortfarande står kvar. Den lever i trädgårdsmästarbostaden vid Kyttingevägen och i fastighetsskylten längst ut på Abborrvägen.
Sticklinge är ett trivsamt villaområde på norra Lidingö. Men det är också en plats där varje generation har lämnat något efter sig — lager på lager, i en väv som sträcker sig över tusen år.